「君のスタイル」Kimi no Style << Din Stil >>

Idag var forsta gangen i mitt liv som jag ringt SOS alarm. Jag onskar att faktumet att jag inte pratade med telefonisten utan tryckte min mobil i handerna pa Taka efter att jag slagit 119 gjorde sa att det inte raknas men min klasskompis kollapsade fortfarande ihop idag i nagot som liknade en epilepsi attack i slutet av varan Maya lektion. Vi satt bada bredvid varandra och degade medan alla andra sprang runt mellan varandras datorer. Han sov och jag satt och halvtittade pa Lyxfallan och finslipade pa mitt Maya projekt. Nar han foll i golvet sa trodde jag att han bara tippat av stolen i somnen da han nastan snarkade men det visade sig snabbt att det inte var sa. Jag tankte inte en tanke under dessa 10 minuter innan ambulansen kom. Forutom att jag inte ville att han skulle forsvinna. Jag fick inte ett ord av japanska ur mig utan skrek pa engelska att nagon maste ringa en ambulans. Kom inte ens ihag alarmnumret har i Japan. Alla var som forstummade, var stackars larare velade fram och tillbaka mellan sitt skrivbord och dorren ut ifran klassrummet. Jag lyckades fa ur larmnummret ur en av dom alla och skrek "En Japan, ta telefonen, vem som helst!" sen flog jag pa honom och forsokte vanda honom pa sidan men han var alldeles for tung och allt jag lyckades var att trycka huvudet at sidan. Nar jag sag att det kom blod ur munnen sa trodde jag att han skulle do. Vi hjalptes flera at att se till att han kunde andas under attacken som varade i minst 5 minuter och jag sprang ner till receptionen for att larma att en ambulans ar pa vag. Jag har aldrig sprungit ner och upp for 3 trappor utan att bli anfadd. Jag tror den stackars telefonisten pa larmcentralen pratat med halva klassen innan vi antligen lyckats fa fram adressen. Tack Gud for Docomo som har autolocator pa sina mobiltelefoner, min telefon larmade direkt till centralen vart den befann sig.

Min kompis vaknade till och fick tillbaka medvetandet precis nar ambulansen kom, hela 7 ambulansforare. Han svarade nastan pa tilltal nar ambulansforarna pratade med honom och kunde andas sjalv. Han akte tillsammans med vice rektorn in till sjukhuset och kommer att bli bra. Det maste han bli.

Nar jag kom hem ca en timme senare sa blev jag alldeles skakis och pratade med mamma. Jag ar sa radd att folk runt mig ska do, speciellt dom som ar mina vanner och nara kara. Jag ber om ursakt att jag idag delar nagot sahar tungt med er men det har var min vardag idag och jag kanner fortfarande den dar instinkt kanslan i brostet, som att jag behover springa en valdigt, valdigt langt.