Jobb jobb.
Klockan ar fem och jag sitter pa jobbet. Sa var det med det.
...
...
...
Mitt jetlag spelar mig spratt. Jag gar fran att vara pigg och alert till riktigt seg, stel i nacken och gransen till huvudvark. Mest ser jag dum ut med halvoppen mun. Att tilltala mig ar ingen bra ide. Idag vaknade jag pa tok for sent for att hinna med de hussysslor jag velat gora. Jag ville dammsuga, torka golv och rojja ur badrummet nar Yuji var pa jobbet aka ur vagen. Att ha Yuji hemma nar jag vill stada ar som att vara ensam hemma med en 2 aring. Forutom att Yuji inte klattrar pa moblerna. Han ar ivagen, gor tvartemot vad jag sager och pratar alldeles for mycket. Men anda alskar jag honom alldeles for ofartbart mycket for att strypa honom. Men innan jag gick hann jag ata, diska, packa om igen och vika alla mina klader igen i resvaskan jag bor i! Nagot jag inte tycker om ar nar alla mina klader, efter att jag antligen bestamt en outfit, ligger huller om buller! Sen bar jag mig ivag till Docomo som jag TYP mindes var det ligger i Oomori. Med min lilla vaska och jatte resvaska lyckades jag ocksa fa med mig pantflaskor och tonfiskburken! Det varsta som finns ar nog nar man inte gor det och den ligger och osar i lagenheten hela dagen, buuuh, haha. Jag var lite irriterad pa Docomo, som ar mitt telefonbolag, for dom hade inte skickat en rakning till Yujis lagenhet, den ligger sakert i Shinjuku nu dar jag inte bor langre. Jag tycker inte alls om att vara sen med rakningar! Jag hade berattat for dom att jag skulle till Sverige och skulle bli ett par dagar sen med rakningen, det var inga problem, men nar rakningen sen inte kommer och man drabbas av "men den kommer nog imorgon da"-syndromet, da blir det bara annu pinsammare nar man EN VECKA efter kommer in och tycker det passar att betala. Jag bad om ursakt och det verkade inte vara nagon fara.
Att slapa upp min resvaska for trapporna i huset som jag inte langre bor i var livsfara dock! Trapporna ar lika smala som resvaskan ar bred och lutar nastan 90 grader kanns det som. Jag halvlag, tryckt mot vaskan och drog oss upp med vanster armen. Det ar otroligt vilka muskler man har nar man maste.. eller ligger alandes i en sluttande trappa med endast upp eller ... ratt ner som slut.
Sen dess har jag jobbat och agerat mamma. Tva australenare fragade snabbt tidigare idag vart det lag en "drugstore". Nar dom senare kommer tillbaka fragar dom mig utan hopp om jag inte rakar kunna lasa japanska och ger mig en tub inflamamtions hammande kram for muskler och leder. Han berattar att han gatt och bett om oronmedicin och vill veta om det ar det han fatt da han reagerat pa tuben med kram. Jag kunde inte lata bli och le, det var det verkligen inte. Han berattade att han haft sa ont i orat under natten att han inte sovit en blund. Nu gjorde det dock inte ont langre men det rann vatska ur orat med jamna mellanrum. Jag borjade medkorsforhor; har han eller har haft feber, nar borjade det, HUR ont skulle han kunnna saga att det gjorde, har han varit forkyld, hur hor han, har han ont i bihalorona, har han tagit nagra mediciner/ varktabletter, kanner han nagra andra symptom.. jag letade upp en oronklinik i narheten som pratar engelska, fick honom en tid och skickade ivag honom med vad jag tror ar en sprackt trumhinna.
Jag ar en riktig honsmamma. Utan barn.
Pa tal om barn sa sitter jag och myslaser mammabeckas blogg. Tycker den ar sa mysig, vilken den ar! Jag kanner mig sa lycklig, sa glad for hennes skull. Vet inte om det ar hennes positiva attityd som rycker med mig men jag kanner igen sa val hennes sinnestammning, hur allt bara inte kunde bli battre, for trots att det ar lite tufft nu nar varlden gar under ekonomiskt, sa kunde jag inte ha det battre heller! Titta in pa hennes blogg, hon skriver om sin vanliga dag med sina tre sotnosar och sambo! Den ar jatterolig att lasa!
Docomo
