Arg.
Jag har precis kommit tillbaka fran skolan, till jobbet, och satter mig har och skriver. Jag ar sa javla forbannad. Det har ar min blogg sa jag far uttrycka mig sa. Jag ar sa arg och sur och forbannad och upprord och aggriverad och oglad. Alla synonymer du kan hitta till glad, lycklig, lugn, fridfull, nojd med livet, alla de synonymerna ar jag. Dagen borjade bra, jag sov hos Yuji sista natten innan jag bestamt mig att det racker, jag sover hos honom for att alla hemma invaderar pa min personliga "space" da ska val jag inte gora det samma mot honom. Jag kande mig olycklig over att behova ha skola och att behova komma hit och sova har men skotte det bra och myste hejda. Nar jag kommer till skolan berattar min klasskompis som ocksa ar i min kanji klass att lararen igar hittade min halsduk. Min halsduk. Min fina rosa, gra halsduk som jag trodde jag tappat igar. Jag blev sa glad. Jag visste att den skulle komma tillbaka till mig. Sen ville hon prata med mig om shopping. Hon berattade att hon varit i Shibuya och ville veta om andra stallen dar allt inte var sa dyrt. Hon hade varit i 109 och sa att det ocksa varit dyrt. Jag fick forklara att det inte alls ar dyrt men att det finns billigare att hitta. Hon ar fran Italien och mysig pa ett santdar irriterande satt, alltid snall och glad och jag klarar inte av sant. Forlat. Inget personligt egentligen. Hon sa att det var svart att hitta nagot i 109 som passade for att hon ar lite mullig och da var jag tvungen att beratta att det kan bli lite svart att shoppa i vanliga affarer, jag sjalv fick ga ner 5 kilo innan jag kunde ha japanska storleken "Free size" som ar i stort sett den anda storleken som finns men tipsade henne om en kladaffar som saljer kinesiska klader for bara 1000 yen plagget. Hon ville ocksa veta hur jag lyckades tappa dom 5 kilona och trott och nedstamd som jag var utan att vara for brysk dar hon satt med sin lilla pase choklad att jag sma ater helt enkelt inte.
Jag orkar faktiskt inte. Jag ar sa otroligt forbannad. Men varfor ar jag forbannad? Jo for att jag alltid ar den som syns. All press ligger alltid pa mig och jag ar alltid den som INTE vill ha vanner i min klass och som INTE vill ha main fokus pa mig. Yuji hade sagt, precis innan terminen borjade igen att jag skulle forsoka gora mitt basta att vara aktiv i klassen! Sa jag gor det, jag forsoker till och med att bekanta mig. Jag ar inte sa duktig pa att prata i en klass, just for att jag inte kommer pa nagot att saga, jag har inget speciellt att saga men svarar alltid ordentligt pa tilltal och lyssnar och skrattar. Sa jag gjorde som han sa. Jag har pratat som en dare, jag har pratat sa mycket att jag stor mig sjalv. Jag tycker att jag sjalv ar irriterande. Det ar illa. Illa. Men anda, trots denna enorma kraftanstrangning sa lyckas lararna marka hur jag inte alltid orkar stirra ratt in i nasborren pa dom medan dom pratar.
Idag under lektionen sa skrev jag ner anteckningar jag behovde angaende grammatiken vi pluggade. Jag sag pa klockan och den var 16:15. Sen tankte jag lite pa vad jag ska kopa i 109 och Tommy Girl nar jag far min lon som jag ser valdigt fram emot! Det gick over till att fundera ut vad for klader jag fortfarande har kvar hos Yuji. Jag tankte lite pa mamma, att jag saknar henne, tankte pa bloggen, tankte pa julklappar till Jennifer och Kevin, borjade tanka pa en lat och forsokte upprepa for mig sjalv att lyssna pa den pa rasten. Sen snappade jag tillbaka till verkligheten och sneglade pa klockan av ren vana, da var den 16:20. 5 minuter hade jag varit helt borta, skont att det inte var mer men alla dessa tankar pa endast 5 min. Sa har ser det ut 3 timmar och 40 minuter om dagen. Det varsta av allt ar att jag forsoker och verkligen tanker pa att ha ratt attityd och vet att jag lyckas, anda blir jag kallad till expeditionen och tillsagd av Nagai-sensei, en larare som inte klarar av ens 1 min av ogonkontakt med mig utan hans egen ADD tar over helt, att lararna ar oroliga for mig, att det ar for svart, att jag inte pluggar. Men att jag alltid ar klar forst med uppgifterna och i stort sett alltid har ratt det spelar ju ingen roll. For jag glor inte in i tavlan fran start till slut. Jag har bara lust att saga till dom att lagga av, prata med de som tagit samma klass 4 ggr istallet, prata med dom som har taskig attityd, prata med dom som fortfarande satter fel verb andelse i slutet pa ord, jag har betalat for lektionerna och hur jag spenderar dom ar min ensak sa lange jag inte stor. Och eftersom jag inte fick plugga kanji nar jag var klar men klassen inte var det, vad ska jag gora da? Dagdromsplanera mitt brollop? Det har jag redan gjort. Tre ganger.
Jag orkar faktiskt inte. Jag ar sa otroligt forbannad. Men varfor ar jag forbannad? Jo for att jag alltid ar den som syns. All press ligger alltid pa mig och jag ar alltid den som INTE vill ha vanner i min klass och som INTE vill ha main fokus pa mig. Yuji hade sagt, precis innan terminen borjade igen att jag skulle forsoka gora mitt basta att vara aktiv i klassen! Sa jag gor det, jag forsoker till och med att bekanta mig. Jag ar inte sa duktig pa att prata i en klass, just for att jag inte kommer pa nagot att saga, jag har inget speciellt att saga men svarar alltid ordentligt pa tilltal och lyssnar och skrattar. Sa jag gjorde som han sa. Jag har pratat som en dare, jag har pratat sa mycket att jag stor mig sjalv. Jag tycker att jag sjalv ar irriterande. Det ar illa. Illa. Men anda, trots denna enorma kraftanstrangning sa lyckas lararna marka hur jag inte alltid orkar stirra ratt in i nasborren pa dom medan dom pratar.
Idag under lektionen sa skrev jag ner anteckningar jag behovde angaende grammatiken vi pluggade. Jag sag pa klockan och den var 16:15. Sen tankte jag lite pa vad jag ska kopa i 109 och Tommy Girl nar jag far min lon som jag ser valdigt fram emot! Det gick over till att fundera ut vad for klader jag fortfarande har kvar hos Yuji. Jag tankte lite pa mamma, att jag saknar henne, tankte pa bloggen, tankte pa julklappar till Jennifer och Kevin, borjade tanka pa en lat och forsokte upprepa for mig sjalv att lyssna pa den pa rasten. Sen snappade jag tillbaka till verkligheten och sneglade pa klockan av ren vana, da var den 16:20. 5 minuter hade jag varit helt borta, skont att det inte var mer men alla dessa tankar pa endast 5 min. Sa har ser det ut 3 timmar och 40 minuter om dagen. Det varsta av allt ar att jag forsoker och verkligen tanker pa att ha ratt attityd och vet att jag lyckas, anda blir jag kallad till expeditionen och tillsagd av Nagai-sensei, en larare som inte klarar av ens 1 min av ogonkontakt med mig utan hans egen ADD tar over helt, att lararna ar oroliga for mig, att det ar for svart, att jag inte pluggar. Men att jag alltid ar klar forst med uppgifterna och i stort sett alltid har ratt det spelar ju ingen roll. For jag glor inte in i tavlan fran start till slut. Jag har bara lust att saga till dom att lagga av, prata med de som tagit samma klass 4 ggr istallet, prata med dom som har taskig attityd, prata med dom som fortfarande satter fel verb andelse i slutet pa ord, jag har betalat for lektionerna och hur jag spenderar dom ar min ensak sa lange jag inte stor. Och eftersom jag inte fick plugga kanji nar jag var klar men klassen inte var det, vad ska jag gora da? Dagdromsplanera mitt brollop? Det har jag redan gjort. Tre ganger.
Kommentarer
Postat av: Micke
Dom är rädda för dig
Trackback
