「君のスタイル」Kimi no Style << Din Stil >>

Barnen är och badar med svärmor och jag försöker läsa ikapp lite om jordbävningarna som just nu äger rum på Kyushu. Att det ska behöva hända Japan igen. Det är inte rättvist. Det är mycket efterskalv och folk behöver mat och vatten. Som tur är är Japan väldigt effektivt och armen var på plats med en gång, tyvärr är det folk dock som mist sina liv 😞

Jag hade preeeecis börjat slappna av och somna så börjar det.

Det känns lite som att plattorna ligger och väntar på att jag ska sova och så börjar det skaka.

Jag har så svårt att komma till ro och sova som det är :(

Vi har precis hållit en tyst minut för alla människor som föll offer för förra årets hemska naturkatastrof.

Veckan som följde var helt fruktansvärd. Jag minns det så tydligt hur jag och Yuji skulle vara på våran smekmånad men hur svårt det var att ta vara på den medan ens hem bara sköljdes bort på TV, TV som vi inte ens förstod.

Jag hoppas att idag inte orsakar för mycket smärta till dom som överlevt och nu kämpar på uppe i Tohoku. Hoppas att dagen kan gå förbi snabbt och smärtfritt så dom kan fortsätta att läka.

Jag kan dock inte låta bli och tänka på hur otroligt tacksam jag är för Japan. För allt Japan gör för mig. För att jag får var här. För att mitt barn kommer att få växa upp här. Det finns ingen plats på jorden som jag älskar så mycket som Japan. Ingen plats som jag känner mig så trygg och så hemma som jag gör här. Det gör så ont att tänka på all smärta som så många har fått gå igenom.

Vi tänker på er Tohoku.

På förmiddagen idag hade vi ett kortare skalv som för att påminna oss om att det idag är 17 år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Kobe.

Yuji är ju från Kyoto som ligger inte allt för långt ifrån Kobe och han minns det så väl och det är faktiskt tack vare den dagen som Yuji än idag har lite jordbävningsskräck.

The Great Hanshin- Awaji quake, 17 Januari 1995.

Arigatou ♥

Idag förmiddag skakade det ordentligt när jag stod med båda händerna i akvariumet i pyjamas, halvt nyvaken. Det vibrerade ett bra tag, säkert upp mot en halv minut men det var långt ifrån att saker började ramla här hemma. Det utfärdades sen en tsumani varning men sen dess har det varit rätt lugnt.

Elräkningen från Tepco damp ner i brevlådan idag och ligger på nästan hälften av vad den brukar vara på! Vi har verkligen gått runt som snåla gamlingar här hemma och släkt efter oss, helt stängt av ACn och dragit ur kontakter vi inte använder. Och nu ser man att det verkligen lönat sig! Det kommer bli bra det här.

Gambare Tohoku <3

En Flyjin är det nya smeknamnet för utlänningar som var bosatta i Japan (i städer som Tokyo) som inte var direkt drabbade utav katastrofen men i efter hand (1-2 veckor) valde att lämna Japan.

(Den andra halvan kallas Stayjin.)

Huruvida man stannade eller lämnade efter den fruktansvärda katastrofen har blivit ett sånt otroligt känsligt ämne som alla dansar på tå runt. I grund och botten så är alla egentligen överens - man fick och får göra precis som man vill och det har absolut ingen med att göra. Oss Stayjins har gjort livet väldigt surt för de Flyjins som nu börjat komma tillbaka till landet och Flyjins har knappast gjort saker lättare för oss heller. Vad Japans svar blir på alla de utlänningar som bara släppte sina arbeten och stack är något som gör mig nervös. Chansen är att det gjort arbetsgivarna lika glada som trashade lägenheter och obetalda räkningar och vi vet ju redan hur kul det har blivit.

För mig har Flyjin/Stayjin "fenomenet" varit en av de där sällsynta tillfällena i livet då man verkligen vet, som man på engelska säger "You never miss the water until it's gone" fast om man tycker om vatten då såklart. När jag utan att ens behöva tänka efter blev en Stayjin så fick jag svart på vitt att jag emotionellt naturaliserats. Och det var första gången jag såg på mitt pass med dom ögonen.

(I Japan får man inte japanskt medborgarskap bara för att man gifter sig med en Japansk medborgare).

Black out körde igång när jag var på tåget och med på noterna var Yamanote som slog av lamporna i vagnarna.
Det var lite spookey!

Idag väcktes jag av halv 9 skalvet och sen har det hållit på hela dagen. När det var som värst kände jag tre skalv inom loppet av 30 minuter. Vänner som jag har runt om i landet som bor högre upp än vad jag gör i med avlånga byggnader har spenderat dagen med att plocka upp saker från golvet men mitt mer rektangulära hus håller sig ändå rätt stabilt. Det är därför också det känns så mäktigt att dom är så kraftiga och långdragna att huset börjar svaja. Precis som en orm dansar med sin ormtämjare.

Andra saker som har hänt idag är att nivån på katastrofen i Fukushima höjts till en 7:a som många säkert reda hört är lika högt som Tjernobyl var. Något som dock verkar ha försvunnit in translation är att läget inte har blivit sämre idag, det har alltså inte gått och blivit en 7:a utan helheten har graderats upp. Det här är inget som jag riktigt reagerat på eftersom det är väldigt vanligt med jordbävningar också att första signalerna säger en viss siffra och sen stiger den allt eftersom att instrumenten kan samla mer information.

För någon halvtimme sen hade vi en ordentlig jordbävning till. Precis efter försökte jag ringa till Yuji om och om igen men linjerna var helt upptagna:

Om 5 minuter var det en månad sen så otroligt många människor fick sina liv förstörda. Att det har gått en hel månad känns helt otroligt, det skakar fortfarande ofta, bara för någon timma sen hoppade sängen under mig.



Vi har fortfarande en hel del framför oss, sommaren kan komma att bli en riktig prövning beroende på hur mycket el vi kan ransonera och plattorna under oss gnider sig fortfarande mot varandra.

Nu fortsätter vi och kämpa Japan, snart är vi i mål. Och alla tankar går till de hittills 12 000 avlidna och ytterligare 14 000 människor som fortfarande saknas uppe i Tohoku. Hälften av allt kämpande just nu är för oss men den andra hälften är för er.

(Fukushima Daiichi har inte påverkats av jordbävningen.)



Vi har jordbävningssäkrat lite extra, när jordbävningen inte gav med sig så var det dags att springa runt och plocka allt, TVn gjorde vi först och den får ligga på soffan tills vi är säkra på att det bara är efterskalv.



Yuji och jag fick äntligen tummen ur och updaterade vårat evakuations kit. Det är otroligt vad mycket som man "måste" ha. Imorgon blir det att ta en sväng ut för att köpa några par strumpor, ett kompakt paraply och två underställ bland annat som vi saknar.

I vårat evakuations kit finns bl a:

- Gas och kol.
- Medicin, sanitetsprodukter, tandborstar, tvål och självklart försvarets hudsalva som man även kan steka mat i.
- Plastförpackad filt.
- Torrmat och konserver, även naturdiet och nyponsoppa.
- Kampingutrystning som litet gasolkök, gaffel och sked, skyddshandskar, ett gäng olika alternativ för att göra eld.
- Batterier, ficklampor och kompass.
- Vatten som byts ut regelbundet.
- Ett mindre extra pack med hygiensartiklar, mediciner, batterier och lite annat utifall att man skulle behöva en back-up eller om någon annan skulle behöva hjälp.

Och så vidare!
Evakuvations kit ska alla ha som bor i Japan utifall att området man bor i måste evakueras och man måste bosätta sig i ett "shelter".

Allt är plastförpackat så att det inte ska bli förstört av regn eller fukt.

Det här är inte bra. Vi har precis haft ett skalv på 7.4 i epic center så vad vi kände här i Tokyo var nog runt 6M vad jag förstår, den var framför allt lång. Nu är en tsunami varning utfärdad uppe i Tohoku, kära, kära människor uppe vid kusten.. be safe. Vi tänker på er. Så mycket, hela tiden. Var starka.

Jag och Yuji har plockat ner allt som annars kommer ramla över om det skakar igen, det är det här som är den riktiga skräcken, det som man ska vara rädd för. Det är det här som gör att alla vi här inte verkar speciellt oroliga över strålningen. Det är det här som är farligt. Man kan inte prata med plattorna.. man kan inte veta om dom är färdiga, om det var ett förskalv, huvudskalv eller efterskalv. Eller allt på en gång. Jag tror personligen att plattorna är långt ifrån färdiggnuggade.

Vi i Tokyo mår bra eftersom vi är en bit ifrån.

(Jag har duttat dit platserna för "hand" så dom är lite cirka).

Efterskalven härjar fortfarande, nu sist skakades bl a Gunma-ken om en aning men då den bara mätte 3 på skalan så kände vi inte den här hemma på 4:e våningen trots att Tokyo inte ligger så långt bort härifrån. Nån timme tidigare kunde jag dock känna 4:an som Gunma hade.

Jordbävningar som är såhär svaga (och Tokyo inte är epic center) känns ungefär som när personen bredvid dig rör sig lite eller om en riktigt tung lastbil kör förbi utanför. Det är när man börjar tycka att det var en otroligt lång lastbil som man vet att det är en jordbävning. Vi har dom hela tiden så man tänker inte så mycket på dom, oftast sover man eller åker tåg eller så. Jag sov genom förskalvet till 11 Mars men det var lite extremt av mig.

På japanska heter jordbävningen 東北地方太平洋沖地震 (Touhokuchihoutaiheiyouokijishin)

Just nu brainstormar jag och Yuji rätt mycket om hur vi måste updatera vårat evakuations-kit. Vi har ett typ tryckt inne i en garderob som är lite halvtaskigt och halvgammalt. Lite hjälmar, liggunderlag, vattenrenare och så vidare vore rätt bra att införskaffa när det finns att köpa igen.

Daily Mail

Det tog NEXCO 6 dagar, 6 DAGAR att helt återställa den stora Kanto Highway som helt förstördes i jordbävningen den 11 mars. Kvällen den 23:e öppnades den upp igen för traffik.

Det är just det här som är Japan, jag tycker landet känns lite som en mamma och pappa som oavsett vad kämpar för sina barn, gör sitt bästa och inte vilar förräns det är dags att vila. De senaste dagarna på jobbet har varit riktigt rörande för mig och jag står bara i kassan på McDonald's, halvtid. Jag har sett gäster som träffas igen för första gången efter det som hänt och kramar om varandra hårt, skrattar och är bara så glada över att se varandra igen. Alla gäster som utan tvekan säger till mig att dom vill äta här trots att hela matsalen är alldeles mörk. Alla barn som förstår mer än vad man tror, dom håller skenet uppe och tycker inte alls det gör något att vi inte har någon mjölk alls just nu.

Tack vare att alla kämpar på tillsammans och tänker på varandra så har TEPCO, elbolaget, kunnat ställa in flera black outs per dag i flera dagar för att det inte längre har behövts. Även här i Shinagawa där jag bor, ett område som inte finns med i schemat så anstränger sig folk väldigt för att inte använda någon el trots att det är ganska så kallt och vi i stort sett bara har AC att värma upp oss med (den värsta elslukaren efter torktumlaren).


En vän till mig åkte upp till Miyagi prefecture.

De fantastiska arbetarna på Fukushima Daiichi kämpar fortfarande på varje dag. Dom har fått in el och kunnat dra igång lampor och annat inne i kärnkraftverket. Det anses ännu inte som stabilt och det vatten som läckt ut och visat uppenbar kontakt med failed fuel (sannorlikt från 2:an) är just nu prio ett
att forsla bort för att undvika att det åker ut i havsvattnet. Det gör allt det andra arbetet på kärnkraftverket något mer komplicerat men dom kämpar på. Dom riktiga hjältarna som Superman inte har en chans mot.

Nihon gambare!

Nu på förmiddagen har min stackars delivery guy kommit uppspringandes två gånger med tunga kartonger från svärmor och svärfar. Vi har fått mjölk och yoghurt men även vätskeersättning, green tea och Cola Zero. Dom är änglar båda två, riktiga räddare i nöden. Nu skulle jag nästan kunna starta vår egna lilla kombini.

Det ringde på dörren imorse som ett nice wake-up call och det var en delivery man med 24 liter vatten som min fina svärmor skickat till oss. Jag ringde upp henne direkt, vi hade redan 6x2 liter men vem vet när man kan köpa vatten igen. Jag dricker inte vatten alls, Yuji gör det men trots att jag använder kranvattnet som vanligt så känns det som en trygghet.

Fin som hon är så frågade hon hur det såg ut i affärerna här och jag nämde att yoghurt och mjölk är helt slut så hon kommer skicka över lite av det också, lite dåligt samvete får man men det är i sånna här situationer man hjälper varandra och Yujis familj äger dessutom en mjölkbudsfirma. När man knappt har en liter mjölk hemma och man räknar varje centiliter man använder så börjar man känna sig lite desperat. Jag hoppas på att vi ska kunna äta lite tacos för att mysa till det lite, det blir inte ikväll men förhoppningsvis lördag!



Nu är det dags för mig att sätta igång med det jag måste göra idag, de paket som jag måste skicka runt om i landet och sen är det körskola och jobb.

Idag blev jag väckt tidigare än jag egentligen velat av efterskalvet vid 9, det var inte tillräckligt för att jag skulle komma ur sängen men nog för att jag skulle själv snooza i 30 min och sen gå upp. Vårat liv är inte speciellt förändrat av det som hänt men både jag och Yuji är i det tysta överens om att inte använda mer el än nödvändigt (och med det på många vis även vatten).
Jag har lite snabbt virat upp mig i kimono, inte så mycket för någon slags ensam mans patriot parad här hemma utan för att det är förvånansvärt mycket varmare än mina vanliga kläder, det är rätt fascinerande hur saker som verkar så uråldrigt faktiskt är riktigt smidigt och bättre än det nya bekväma.. men om man tänker efter så har man knappast haft AC och rinnande vatten ur kran speciellt länge.